Musiken
Reels, jigs och bandet
Hur man skiljer en reel från en jig eller en hornpipe, och vad fiolen, uilleann-piporna och bodhránen var och en tillför en kväll med irländsk dansmusik.
Välj en kväll vid Liffey ↗Snabbt svar
De flesta irländska dansmelodier är reels, jigs eller hornpipes. Reels går i jämn två- eller fyrtakt, jigs studsar i grupper om tre, och hornpipes svänger med ett tyngre, punkterat steg. Melodin kommer vanligtvis från fiol, flöjt, tin whistle och uilleann-pipor, med bodhrán-ramtrumman som håller takten och gitarr som ofta läggs till för ackord.
Reelen
Reelen är den melodi du med största sannolikhet hör först. Den är skriven i jämn takt med två eller fyra slag, vilket ger den en mjuk, drivande känsla. Formen har skotskt ursprung och nådde Irland i slutet av 1700-talet, där den blomstrade och blev central i repertoaren. Stegdanselever möter den tidigt, som en soft-shoe-dans, medan treble reelen för samma musik över i hårda skor.
Jigs och slip jigs
Jigs är de studsande melodierna, i sammansatt takt där varje slag delas i tre. Dubbeljiggen, i sex-åttondelstakt, är den vanligaste; slip jiggen, i nio-åttondelstakt, har en svängande, tredelad gungning som dansarna framför i mjuka skor. På iriska kallas jiggen för port. Själva ordet kommer troligen från en fransk eller italiensk rot som betyder att hoppa, och dansen blev först populär över hela Brittiska öarna på 1500-talet.
Hornpipen
Hornpipen har en tyngre, synkoperad sväng och dansas i hårda skor, så det är melodin där du hör dansarnas fötter lika mycket som bandet. Dess historia sträcker sig århundraden tillbaka i Storbritannien och Irland, och på 1760-talet hade den karakteristiska hornpipe-rytmen utvecklats inom den irländska danstraditionen. På en céilí kan du också höra polkor och valser, som kompletterar dansprogrammet tillsammans med reels, jigs och hornpipes.
Fiolen, flöjten och whistlen
Fyra melodinstrument dominerar den irländska dansmusiken, och deras historia går flera hundra år tillbaka: fiol, flöjt, tin whistle och uilleann-pipor. Fiolen kom från det kontinentala Europa, och dess spridning bidrog till att skapa en ny klass av dansmästare. Tin whistlen är så välbekant att irländska skolbarn vanligtvis får lära sig grunderna på den, ungefär som barn på andra håll lär sig blockflöjt. I ett band spelar dessa melodinstrument vanligtvis melodin i strikt unison, efter leadspelaren och dekorerar melodin med förslag, rolls och slides.
Uilleann-piporna
Uilleann pipes är Irlands egen säckpipa, och de ser inte alls ut som en marschpipblåsares. Spelaren sitter ner och pumpar en liten bälg som är fäst vid midjan och armen, vilken fyller säcken; namnet kommer från det irländska ordet för "armbågens pipor". Chantern spelar melodin över två oktaver, tre drönare ljuder konstanta toner med en oktavs mellanrum, och tre klafförsedda regulatorer låter pipblåsaren lägga till ackord med en vridning av handleden. Na Píobairí Uilleann, pipblåsarnas organisation, driver kurser och ett arkiv för instrumentet.
Bodhrán
Strängt taget är bodhrán en ramtrumma: ett skinn, vanligtvis av get, spänt över ena sidan av en träram, med baksidan öppen så att spelaren kan trycka in en hand för att ändra tonhöjd och klang. Den slås med en liten träklubba som kallas tipper, vanligtvis gjord av ask, järnek eller hickory. Ursprunget är omdebatterat: en förklaring kopplar den till den gårdsrissla som en gång användes för att sälla säd, medan en annan spårar den till tamburinen på 1800-talet. Hur som helst är det den trumma du med störst sannolikhet hör hålla takten under melodin.
Källor