Historia
Hur céilín kom tillbaka
Från resande dansmästare till Gaelic League, det första céilí-bandet på irländsk radio och pubsessionerna på 1960-talet: irländsk dans långa återupplivande.
Välj en kväll vid Liffey ↗Snabbt svar
Céilín överlevde som en landsbygdssammankomst och återupplivades med avsikt. Gaelic League, grundad 1893, främjade irländsk dans vid sidan av språket; céilí-danser samlades in och kodifierades i början av 1900-talet; det första céilí-bandet bildades för radio 1926. Efter decennier av restriktioner återvände den traditionella musiken till pubarna på 1960-talet, och 1994 tog en scenproduktion stepdansen ut i världen.
Ett ord för sällskap
Céilí kommer från det forniriska ordet céle, som betyder följeslagare, och det är kärnan i det: i sin mest grundläggande form betyder ordet helt enkelt ett socialt besök. Långt innan det betydde ett dansprogram var en céilí en kväll i sällskap, med musik, dans och samtal. Sådana sammankomster var vanliga i de gaelisktalande delarna av Irland och Skottland och följde med emigranter till Kanada, USA, Australien och Nya Zeeland. Middagsshowens céilí är en iscensatt ättling till den där landsbygdskvällen.
Dansmästare och fioler
Skildringar från 1600-talet visar att dans redan var utbredd över hela Irland. 1674 sammanfattade författaren Richard Head Irland med frasen "en fiol på varje fält", och han beskrev dansen som hörde till. På 1700-talet, när fiolen spreds från det kontinentala Europa, flyttade resande dansmästare från plats till plats och lärde ut steg, ofta på bordsskivor i små rum. Den gamla stepdansen, som fortfarande utövas, ligger nära det som dessa 1800-talsmästare lärde ut.
Gaelic League
Gaelic League, grundad 1893, satte sig för att stärka Irlands kulturella oberoende genom språket, litteraturen och de inhemska traditionerna, inklusive sång och dans. Dess avdelningar över hela Irland erbjöd klasser i dans, musik och sång, och den irländska céilín återfick sin popularitet som en del av den bredare väckelsen. Céilí-danser samlades in, återupplivades och kodifierades under det första kvartsseklet av 1900-talet, och 1929 bildade förbundet Irish Dancing Commission för att standardisera undervisning och tävling.
Band i radion
Livemusik för céilí-dans fick sitt eget format 1926, när Séamus Clandillon, musikchef på Radio Éireann, satte samman det första céilí-bandet på Irland för att förse hans studioprogram med dansmusik. Céilí-band växte till en egen tradition, och från 1950-talet blev pianodragspelet populärt i dem. Ett middagsshowband, med sin blandning av melodiinstrument och en stadig takt, är en del av den traditionen att spela för dansare snarare än enbart för lyssnare.
Restriktioner och återkomst
Självständigheten förde med sig sina egna påtryckningar. Public Dance Halls Act från 1935 innebar att offentliga musik- och dansevenemang krävde tillstånd, och med fortsatt emigration drog sig mycket av den traditionella musiken tillbaka till privata hem. Den kom tillbaka genom pubarna: återvändande migranter övertalade ägare att hålla sessioner i början av 1960-talet, och vid det decenniet höll Dublins pubar egna sessioner. Comhaltas Ceoltóirí Éireann, grundad 1951 för att bevara musiken, och dess festival Fleadh Cheoil hjälpte till att driva på väckelsen.
Från Eurovision till ett middagsbord
Den senaste stora förändringen kom på scenen. Ett irländskt dansnummer som mellanakt i Eurovision Song Contest 1994, framfört på Point Theatre i Dublin, växte till en teaterföreställning som turnerade världen över och gjorde stepdans känd långt bortom Irlands gränser. Den luckrade också upp de gamla reglerna genom att lägga till armrörelser och teatrala kostymer. En middagsföreställning med stepdansare och en avslutande céilí hämtar näring ur båda dessa traditioner: den iscensatta showen och den äldre tanken på en kväll i gott sällskap.
Källor